Klicka här för att komma till Del 1

Under 2005 så var det som värst och jag gick även till polisen 2 gånger med en anmälan, vilket min pojkvän erkände för. Och nu kommer det roliga i kråksången:
Jag gick till polisen blåslagen och öm, de ber mig gå till en läkare för att dokumentera skadorna och jag lyssnar men det går ut genom andra örat. Ingenting skulle kunna få mig att sätta mig i ett väntrum med postraumatiskt stressyndrom. ALDRIG

Vad gör polisen?
De lägger ner ärendet trots att jag stått hos dom med sår och min pojkvän har erkänt allt.

(Ok. Se till att något fotar dig nästa gång du blir rånad!)

Jag söker kontakt med min pojkväns mor för att berätta och eventuellt få hjälp
och såklart så är det som händer mig mitt eget fel "jag måste ha gjort något för att förtjäna det"


(forts. imorgon samma tid)