Inom kärlek, hur många olika sorter finns det att älska? Alltså typ player, gammalmodig osv... och hur ligger procenten i Sverige uppdelat på dom?
Om man en gång varit brutalt otrogen, och då menar jag under en tid och inte berättat nåt samtidigt som man låtsas som ingenting, kan man nånsin bli normal igen?
Kan den som blivit bedragen nånsin lita på att det inte händer igen, med nån annan?

Människan har ett inbyggt system som hjälper att komma över dåliga saker som hänt och vissa förskräckliga saker kan man helt komma över, men varför sätter sig just detta som en strypsnara runt hjärtat?
Om den man älskar har gjort en illa på något sätt så kan nog ingen säga emot om att man aldrig riktigt kommer över det. Och vad säger detta?
Många..... otäckt många människor gillar inte kärlek och allt vad det innebär, tycker rent ut att det är skit och bara töntigt. Och varför? Det är en drog och en medecin som ibland kan hjälpa bättre än alla lyckopiller, droger eller smärtlindring man kan få tag i.
Man kan få problem med hjärtat fysiskt så man riskerar livet genom att bli lämnad av någon som betyder mycket för en. Varför är många så rädda att göra en annan lyckig? Att själva bli glada?

För sanningen är den.... att absolut de flesta som inte vill ha med kärlek att göra är olyckliga, ofta på dåligt humör och har lätt för att reta sig på andra eller annat.

Jag älskar kärleken och ibland kan jag tro att jag mer vill åt den än själva personen...
Har en gång ersatt bristen på kärlek i ett förhållande med en dyrare och farligare drog än många, har ännu inte helt kommit ur den men har tagit stora kliv.
Det värsta man kan göra, sägs det, är att bli beroende av en annan människa. Men vad betyder det uttrycket? Jo att det inte är bra att bli det för NÄR det tar slut så kan det vara jobbigt att ta sig ur beroendet. Man antar och tror alltid det värsta, förutser och ja... håller där inte med Metallica om att  "To secure peace is to prepare for war"
Så ser pessimister på livet, tack gode gud för alla skyttar! ;)