...
Denna text är skrivet lite då och då när jag kommer ihåg något ifrån dessa händelser. Man kan alltid se överst här uppe NÄR det senast uppdaterades.
Varför jag skriver allt detta är för att berätta min historia om vad som har hänt och så att de som inte förstår varför jag flyttat ifrån vänner och familj ska se vad som hände egentligen.
Allt är lite luddigt men jag skriver det som det kommer till mig. Jag har kvar gamla anteckningar ifrån stormens öga som hjälper mig att reda ut lite...
Uppdaterad: 5 September 2009
Jag minns inte hur det hela började och när, jag har haft massor med anteckningar om allt som hände men en full soppåse med dom är kastade, jag tror jag blev tvingad till det. Har dock kvar två pärmar jag fyllt med olika dagboksinlägg och anteckningar.
En händelse redan innan jag flyttade till första lägenheten, den lilla ettan mitt i stan, vi bråkade över något i mitt rum när jag bodde hemma som slutade med att S tog tag i mig och drog upp mig hårt emot garderoben. Det är vad jag minns, men sen dröjde det lång tid till nästa händelse.
Jag vet att allt drog igång när jag bodde på Mejerigatan, redan då hade vi flera gånger gjort slut och blivit tillsammans igen. Troligvis av den anledningen att vi båda ville höra och se varandra "komma tillbaka, och be om det" känna sig behövd och älskad.
Jag minns att strax efter jag flyttat in så ville jag köpa en katt, kanske som kunde få S att vilja vara hos mig mer. (han bodde hemma hos sin mamma då) Jag letade upp en kolsvart katt, Lucifer. Det var den absolut minsta och sötaste katten jag sett i mitt liv, S älskade honom också, fast han brydde sig inte så mycket om honom.
I ett bråk vi hade så tog han Lucifer innanför jackan innan han gick, han hade gått ner till skolan och haft honom där tills han skulle åka hem, väl där tog hans mor och de andra varmt emot honom som ingenting. Jag märkte att Lucifer var borta först efter nån halvtimme när jag skulle bjuda han och Thea på kycklingnuggets, och han inte kom. Min mamma och pappa åkte till S mor och klev in och hämtade tillbaka honom, S´s mor hade sagt att hon funderade på att anmäla dom för olaga intrång. Men snälla människa?? Du har tagit hand om en stulen katt utan att ens fråga något!
-------------------------------------------
Mycket händer under en lång period, och jag minns bara stundvisa händelser.
Jag börjar en dag tala med en kille som jag länge dragit ögonen åt, rent utseendemässigt. Vi talar en tid över MSN och ser varandra på stan och så, sedan bestämmer vi oss för att träffas tidigt en morgon. Han vet om allt som hänt innan för jag har talat om det för honom. Jag talar om för S att jag ska träffa den här killen, eftersom det inte är på såna grunder utan bara som kompis då jag ändå inte skulle vilja något annat. S kommer upp till mig på morgonen och börjar bråka han bor då i en lägenhet på stan) jag ber efter en stund honom gå men han vägrar.
Efter ett tag orkar jag inte längre, så jag går ut och sätter mig i parken i närheten där jag bor, där jag sa att jag skulle sitta när den här killen skulle komma. S går ut från min lägenhet efter ett tag och går förbi mig, precis när han passerar mig så spottar han en ordentlig loska rakt i ansiktet på mig sen går han bara vidare.
Jag torkar bort det och känner mig väldigt förnedrad, men vägrar bli allt för nedstämd för det. Jag sitter i närmare 40 minuter i kylan på bänken och väntar, men den här killen kommer inte.
Jag går hem igen, och talar inte med killen mer.
Senare på dagen kommer S till mig, och det slutar som vanligt med att han slår mig.
-------------------------------------------------------------------
Ja, uppå allt är han även otrogen.
Det verkar som att detta beteende börjar i samband med att han är mycket med sina klasskompisar som är ca 2 år yngre än honom, de umgås ofta och jag ser inte honom så mycket. Vi träffas fram och tillbaka men vi är aldrig tillsammans som par i mer än en vecka i streck, sen gör vi slut. De festar mycket och han umgås mycket med tjejerna som såklart ser upp till honom för han är så "häftig"
Han talar mycket om en viss tjej i gänget (vi kallar henne J) och det gör att jag mer och mer börjar känna oro, jag tittar i hans telefon efter meddelanden som kanske kan hjälpa mig på vägen. Försiktigt på morgonen går jag upp och tittar, vissa gånger står det saker som är väldigt misstänksamt och de flesta meddelanden kommer ifrån den här tjejen. De andra meddelandena kommer ifrån någon annan i gänget som skriver något i stil med "Vart tog du vägen igår? J väntade ju på dig"
Vissa gånger försökte jag ta mig in på hans användarkonton på olika sidor, några gånger lyckades jag och hittade mail som inte var rolig läsning för mig.
Plötsligt slutar han tvärt att prata så mycket om denna J som nyss var i varje samtal vi hade. DET om något oroar mig ännu mer för det är ett tecken på att de kan ha kommit närmare och inte längre går under kategorin "vänner"
En morgon när han ligger i min säng och sover, går jag upp till min dator. Jag vet att han satt på kvällen innan och talade med någon på MSN, jag tittar meddelandehistoriken som jag lyckas klicka i på hans konto att det ska sparas. Där, hela konversationen. Svart på vitt, han har kvällen innan talat med J på min dator och hur mysigt de har haft det i duschen bl a, de säger t o m ordet älska till varandra. En hel konversation som inte går att misstolka.
Jag vet inte hur jag ska reagera, hela min mage är i uppror, jag har inte varit i den här sitsen förrut. Jag väcker honom och är ledsen och arg, han förstår ganska snabbt verkar det som. Han har inte mycket att säga förrutom att han inte vill ha det så, det är mig han älskar säger han... vaffan svarar man på det?
Jag ställer mig och diskar minns jag, han säger att han ska åka iväg på direkten och ta hand om det, han ska säga till henne att han inte vill träffa henne mer. Han åker, än idag tror jag inte att han gjorde sitt bästa, jag gissar på att han sa något i stil med att han skulle försöka "få bort mig"
Det var vad jag läste i deras meddelanden iallafall...
Deras förhållande hade visst hållt på ett bra tag, medans vi var tillsammans.
Jag minns väl en morgon när S gjorde frukost till mig, han ville visa att han mindes vilka mackor jag gillade. Jag älskar limpa med kaviar och majonäs, han gjorde med bara majonäs. För övrigt kunde jag hans personnummer och barndomsäventyr. Jag sa till honom att jag ville ha med kaviar oxå, så han fixade det. Det hela var väldigt snällt och jag minns att jag var glad den morgonen. Sen ringer hans telefon, det är J såklart. Jag har nyss fått veta att "inget pågår mellan dom" så jag stör mig inte allt för mycket. Hon säger att hon har håltimme och S undrar om det inte är skolk, nej säger hon och ber att få vara hos S under tiden. Snäll som S är tänker jag, så får hon ju det så han går ner till sig medans jag fortfarande sätter i mig mackorna.
Nu när man tänker efter så gick ju han ner och fortsatte sin dag med henne med gud vet vad, medans jag fortfarande satt och åt mackorna som jag var så glad över att han gjort till mig. Vilken underbar pojkvän jag har tänker jag...
------------------------------------------
Som sagt så minns jag inte hur och när misshandeln börjar men den trappas uppåt, och i det stora hela när allt kommit igång så innehåller en "omgång" ett stort antal väldigt hårda flator, vissa gånger åker jag av möbeln jag sitter på. Om jag samtidigt försöker säga något så tar han tag med båda händerna i mitt hår, längst ner i hårfästet får han bra tag och drar upp mig, drar in mig i nästa rum (nuddar sällan golvet under denna resa) väl i nästa rum slår han ner mig i golvet, vissa gånger släpper han inte mig bara utan han drämmer ner mig i golvet medan han har grepp i håbotten, ibland svimmar jag nästan av.
Nere på golvet var det vanligaste att jag tog emot ord av olika kaliber, jag var inget annat än en hora, fitta eller luder. Det var pga att jag under en tid var orolig att han var otrogen som han sen var det med J, hade jag inte varit orolig och rotat så hade han inte varit det, var vad han sa.
Sen kunde han ta tag i mig igen i hårbotten och dra upp mig till sängen, göra några ordentliga flator och be mig säga en mening, ex. som att jag var inget annat än en hora, eller att han alltid har rätt.
------------------------------------------
Jag har hittat lite anteckningar som än idag får mig att tappa andan:
"Snacka om missförstånd. Jag fick reda på att S skulle göra en grej till mig. När han sen kom tillbaka (arg) så var det första han sa "Okej här, nöjd?" och visade handen för mig, där stog det till Jossan. Jag vart snabbt glad inombords för jag trodde det var honom jag skulle få. (vi var inte tillsammans just då) Men han menade ett slag mot mig med den handen..."
"Tittar jag på köksstolarna så ser jag hur jag blir slagen i ansiktet så jag är påväg av stolen.
Tittar jag på köksluckorna så ser jag hur jag blev upptryckt där.
Tittar jag på dörrkarmen till köket se rjag hur min käke vart halvt krossad.
Tittar jag på sängen så ser jag hur jag blev upplyft i håret.
Tittar jag runt lite överallt i lägenheten så ser jag hur jag blev spottad i ansiktet.
Tittar jag på rumsholvet så ser jag hur jag ligger där och blir slagen i ansiktet.
Tittar jag på alkovsgolvet ser jag hur jag blev nerkastad så jag nästan svimmar.
Tittar jag på dig så ser jag hur mycket jag älskar dig"
En tanke innan jag somnade en kväll:
"Jag har bestämt mig för att jag inte har nått liv utan S så jag skaffade en "dödshjälpmaskin" Sen ringde jag till familj och vänner och bad dom komma hem till mig klockan 17.00. Jag bad alla vänta utanför tills alla var här. Sen ställde jag fram en stol och ett litet bord mitt på golvet, på bordet ställde jag maskinen, sen satte jag mig i stolen. Jag la ett skynke över maskinen och satte sen in sprutan i armen. Hörde att folk gick i trappen, sen kom de in här. Dom kom in i rummet och ställde sig på rad och undrade vad jag gjorde. Jag drog bort skynket från maskinen och alla såg på när vätskorna tog sin väg in i mig. Då ser jag att S inte är här. Mamma berättar att han ringt upp henne och sagt att han hade "så ont i huvudet" (a.k.a var med J såklart)
Ok, säger jag. Alla ser livrädda ut.
Jag öppnar munnen och får ur mig: Hälsa S, varsågod."
Senare dyker ett annat slut upp:
S kommer och precis när jag är påväg att somna in så kommer han fram till mig lugnt, han ler och säger: "Det kanske är bäst såhär"
-------------------------------------------
Under tiden jag blir misshandlad så bildas samtidigt någon form av torgskräck upp hos mig, under lång tid, över 1,5 år kan jag inte gå långt utanför min dörr utan att bli yr och dissorgenterad. Det visar sig vara posttraumatisk stress efter misshandeln. Att söka jobb i den situationen var ingen tanke, ljög för arbetsförmedlingen varför jag inte kunde komma på möte, eller när jag väl tog mig ner så "glömde jag låsa cykeln" varje gång så jag fick komma ut och andas. Det var som cellskräck, bland det absolut otäckaste jag vart med om i hela mitt liv.
Så jag satt alltid hemma, vilket fick mina tankar att alltid jobba. Vart var S nu, vad gjorde han? Jag älskade honom över allt annat i denna värld och kunde fortfarande inte fatta varför han betedde sig som han gjorde. Jag började intala mig själv att det faktiskt var fel på mig, det var ju pga mig som han misshandlade mig. Om jag bara kunde älska honom lite mindre.
Läste detta:
Godtyckligheten hos mannen och hans växlingar mellan vänlighet och hot/våld överensstämmer med strategierna mot krigsfångar. De positiva gesterna från plågoanden framstår i kontrast till hoten och grymheterna som så mycket mer och betydelsefulla.
En misshandlad kan aldrig bara gå, innan jag själv blev utsatt så kunde inte jag heller förstå varför tjejerna inte bara gick ifrån killen. Nu efter förstår jag varför inte känslorna automatiskt kopplades bort, de blev nästan starkare av någon anledning, vilket jag samtidigt aldrig ville erkänna. Speciellt inte för de utomstående som visste vad som pågick, eftersom de såg ner på mig (tyckte jag) för att jag stannade hos honom.
--------------------------------------------
Jag minns att jag alltid bad om ursäkt, allt jag gjorde var fel och jag tvingades under själva slagen att be om ursäkt för mitt beteende, tala om för honom att han hade rätt och att jag var en hora.
En gång farade jag för mitt liv (egentligen hela tiden), då bråkade vi i sängen och jag fick ont av att han slog mig och skrek ganska högt den gången, både av smärta men jag skrek även för att jag var arg, jag skrek några arga ord till honom, vilket jag sen ångrade. Han höll för min mun, väldigt hårt för jag låg ner i sängen så han var över mig och tryckte handen mot min mun neråt med all sin kraft, men han märkte nog inte att han även höll för näsan samtidigt. Jag var anfådd sen innan så jag började snabbt att kippa efter luft men fick inte någon luft alls, det var helt täckt. Jag sparkade och försökte skrika, klösa honom på armarna för att han skulle förstå att han kvävde mig. Han trodde nog att jag gjorde detta som vanligt motstånd, att jag ville ha bort honom.
Jag minns att jag började tänka om detta verkligen var sant, den jag älskar mest av allt på jorden höll på att ta mitt liv, det hann fladdra lite för ögonen och jag tror jag gav upp lite inombords. Precis då hade han hållt på så pass länge antagligen så han tyckte det var dags att sluta, fortfarande ovetande av vad han nyss gjort egentligen. Jag satte mig upp och andades hastigt, det var påfrestande för hjärnan minns jag, men jag reste mig upp och gick till köket, han kom efter. Sen minns jag inget mer av den dagen.
----------------------------------------------
I anteckningarna från tiden medans han var med J utan att jag vet om det då, så har jag skrivit i dagboken: Varför inte gå och vara otrogen oxå så är du ett komplett svin.
En sak jag minns att vi sa en gång, det var innan allt hände och vi hade bråkat om något. När stormen lagt sig så sa jag till dig "Jag är bara så rädd att du nångång kommer börja slå mig" du svarade "Det vet du att jag aldrig skulle göra"
-----------------------------------------------
Under en tid hade jag mardrömmar flera nätter i rad, jag lyckades sova ordentligt ändå men på morgonen när jag vaknade var jag alltid ledsen och rädd för drömmen jag haft. Det var ofta samma drömmar med olika scenarion, men i varje dröm så hörde jag alltid samma ljud ifrån S, precis det ljudet när han andas häftigare och jag vet att han är påväg att börja slå mig. Nån gång handlade det om att jag hade lagt upp maten på hans tallrik fel, jag hann känna av rädslan och hans andetag i nacken som talade om att han snart skulle börja.
Men tack och lov slutade drömmarna efter ett tag och kom inte tillbaka, men dom var jobbiga för en hel livstid när jag väl hade dom...
------------------------------------------------
Jag hade en underbar granne under denna tid som när hon kunde, kom och hjälpte mig att lugna ner S, men det var inte alltid jag kunde ringa henne, han hade alltid koll på mig. Hon talade mycket med honom när han inte var speciellt arg istället, då vi kunde omgås allihop. Men på något sätt gick det bara rakt igenom.
Min granne på andra sidan, i huset brevid, hade en gång sett mig blivit slagen. När jag vid ett tillfälle gick till polisen med allt detta så hade man kunnat tänka att han skulle kunna vittna, men nu var det så att han tog droger och gömde sig för polisen.
När jag gick till polisen skulle jag först fota mina skador, men nu var det så att det krockade med min torgskräck som jag hade så att gå till doktorn för att få det dokumenterat kom inte på fråga. Jag försökte vid ett tillfälle men sprang andfådd ut därifrån när jag fick vänta för länge.
Min granne som hjälpte mig talade mycket med mig om allt, att det inte var mitt fel och att han gjorde fel, det är jag mycket tacksam över. Hon var den enda som verkade vilja tala med mig om det trots att några fler visste.
Jag hade en annan vän som bodde längre ifrån, jag älskar henne än idag trots att vi inte träffas så mycket. Jag antar att hon inte visste vad hon skulle göra i dessa situationer och det klandrar jag inte henne för alls idag. Det kan inte vara lätt i den sitsen heller. Kommer dock ihåg en gång när hon skulle komma till mig, S och jag bråkade strax innan och han hade redan hunnit slagit mig och ryckt mig i håret. Jag satt med tårarna i ögonen när hon kom, hon tittade på mig och förstog vad som hade hänt. S gick och jag och min vän talade inte något om det, jag var ofokuserad den dagen men vi umgicks ändå för jag hade lärt mig hur jag skulle dölja mina egna känslor. Jag tänker alltid mer på andra än på mig själv, därför tänkte jag alltid främst på att mitt besök skulle trivas och inte känna sig ivägen när något sådant hänt.
---------------------------------------------
Polisen ja, jag måste ha förträngt mycket av den perioden för jag minns inte så bra. Men jag vet att jag gick till polisen när jag hade de värsta skadorna i ansiktet och på kroppen. Det var då de talade om för mig att dokumentera skadorna vilket jag inte klarade. Jag talade om allt för dom och de tog in S på förhör. Han hade erkännt alltihop som jag sagt, förrutom vissa mindre ändringar och jag vet att ordet grov kvinnofridskränkning kom upp och enligt polisen så skulle något göras. Minns inte själva processen, men tror att S fortsatte som vanligt. Polisen gjorde tillslut inget pga bristande bevis, S hade erkänt och jag lämnade min historia hos dom medans jag var blåslagen i ansiktet...
Ingen kommentar till dagens rättssystem.
---------------------------------------------
Det som stör mig i många fall och även mitt är att om mannen slutar så förstår han aldrig hur illa han gjort en människa. I mitt fall är det så att S har slutat och jag är tillsammans med honom idag, en tid efteråt hade vi det riktigt bra trots det inträffade. Det är väl inte världens bästa förhållande idag men det är mest för att vi glidit isär.
Men det enda jag fått efter allt är några "förlåt" och många argt uttalade "det var dumt jag vet inte vad mer jag ska säga!!!" Jag känner egentligen att nu fortfarande, ca 3 år efter så har jag fortfarande inte fått se något tecken på att han vet om att han gjort mig enormt illa, pga detta så reagerar man fortfarande på vissa situationer, och det dumma är att om han märker det så blir han arg - för det. Att jag inte "borde" reagera så för "jag vet ju att han inte skulle göra det igen"
Ärligt så skulle jag någon gång under den här tiden efteråt, velat ha fått överdrivet med kärleksförklaringar för att visa hur ledsen han är över det som hände, allt som hände. Det var faktiskt 2 handlingar på samma gång, otroheten och misshandeln. Jag skulle nog mått 10 gånger bättre idag om jag nångång fått ett dussin rosor (älskar liljor så det kanske vore bättre) eller fina middagar (hemma helst) eller helt enkelt kärleksförklaringar utformade i ord. Jag har fyllt år minst 2 gånger sen dess och har faktiskt inte ens fått 1 blomma på någon av dom dagarna...
Jag har under fler tillfällen försökt få S att tala om allt som hänt, det behöver verkligen jag göra om han vill att jag ska kunna släppa det och tro ordentligt på att han aldrig skulle göra det igen. Men det slutar alltid likadant, han halvskriker "Jag skäms över det jag gjorde, okej??!!" Då undrar jag om det är hans sätt att säga förlåt? Tror han verkligen att han får mig att känna mig bättre genom att på samma sätt som han alltid tilltalade mig då, ska säga sådär nu? Jag blir ledsen, men gömmer det. Avslutar det hela och går ifrån och skäms att visa mig resten av dagen... förstår han att han får mig att känna mig så?
Vi kunde tala om allt förut, han var alltid den jag ringde när jag hade något att tala om, för han kunde på ett roligt och överdrivet sätt skoja till situationen och reagera exakt som man ska, på det jag talade om. Alltså om det var något roligt som hänt mig så hörde man att han blev glad för min skull osv.
När jag ringer nu.... lr nej jag tar tillbaka det. Han är den sista jag ringer nu, pga att samtalet låter såhär:
Jag - "Vet du vad??"
S - Ett SJUKT tråkigt "nää"
Jag - tappar lusten att säga det direkt, men säger i mindre glad ton "Malarna har fått bäbisar..."
S - långt paus (han sitter vid datorn 24/7) "jahaa.."
Jag - Vaffan säger man nu då? "Ja dom är jättesöta, det sitter en på rutan så man ser den"
S - pausen igen, "mmhm, vad fränt"
Jag - Ehm... fränt? "jaja skitsamma, dom är iallafall jättesöta. Vi hörs sen, hej"
Han har en tendens av att svara standardsvar som skulle kunna funka till många samtal, för han lyssnar väldigt sällan när jag talar med honom. Jo när han är arg lyssnar han mer, men annars är det svårt att få ett helt samtal att flyta utan att han säger "va?" med jämna mellanrum. Så när han inte har hört vad jag sagt, kan han svara ex "Meh, vad knäppt!" på min fråga som var "Alla kartonger fick inte plats, men jag löste det genom att stapla dom. Fattar du vad kul det blev att se ut?"
Öga vilar min väska
I rest my case...
---------------------------------------------
En annan sak var gråtandet - Jag var vek och en svag människa om jag grät medans han slog mig, det var även barnsligt. Efter att misshandeln pågått ca ett halvår så var det som att jag gjorde så mycket för att inte gråta medans jag blev slagen, så tårarna trillade ut av sig själv på neutralt ansikte. Jag vågade inte visa att jag grät men kunde inte hålla de fysiska tårarna undan. Som många vet så om man håller inne en ordentlig gråt så slutar det alltid med att när man väl kan släppa ut den så får man såna inandningsreaktioner. Jag fick gömma undan mig varje gång efter han var färdig, på toaletten eller i garderoben (vi bodde i en etta) och låta gråten få komma.
Även om jag ville gråta pga något annat, kanske bara något han sa så gick jag undan för att inte visa mig, jag utvecklade en stark rädsla för att visa mig ledsen. Jag skulle hela tiden vara en stark person, för då kanske han lät mig vara...
----------------------------------------------
Något man kunde höra på tv ofta, i filmer speciellt, var att när någon misstänkte att grannen, vännen eller någon annan blev misshandlad av sin man eller pojkvän så intalade ofta någon denna person att det inte var deras problem. "Man bråkar och slåss, men det är ens egna problem" Jag kan bara tala för mig själv men jag hade gett allt för att nån faktiskt skulle gett sig in och hjälpt mig.
-----------------------------------------------
Juli -08
Mycket har hänt.
Jag har sedan länge talat med en underbar människa via dator och sms, vi lärde känna varandra ganska snabbt. Lika veligt om inte mer mellan S och mig och jag hade inga känslor kvar för honom. Vi gjorde slut, var överens lät det som och kort därefter träffade jag Jens IRL (ej riktigt planerat)
Vi tyckte lika mycket om varandra nu som innan, mer t o m och träffades fler gånger. Under den tiden hade jag lite kontakt med S och han visste att Jens var här ibland osv. och vad jag kände för honom.
En dag kom han hit och skulle ha lite verktyg från boden och jag kastade dom åt honom och sprang in och låste, när jag gick ut hade han inte tagit dom när han åkte. Dagen efter ringde han på kvällen och undrade om jag saknade någon, och kom då på att Lucifer varit borta hela dagen sen igår. Jag sa till honom att komma upp med honom nu, han kom hit med honom fast Lucifer fick vara kvar i bilen. Jens var här vid detta tillfälle på sin semester här hos mig. S ville prata sa han, då skulle jag få Lucifer. Vi talade och sen ville jag ha Lucifer tillbaka men fick inte det, sträckte mig in i bilen och försökte fånga honom men då blev S våldsam. Sen åkte han hem igen, med Lucifer.
Jag ringde honom och frågade vad jag ska göra för att få Lucifer, han hotade att döda honom. Vi kom överens om att jag skulle åka ner dagen efter på morgonen och tala bara. S behövde bara få tala med mig så skulle allt bli bra. Jag gick upp, åkte ner kl 07.10 och vi drack kaffe, gick ut en sväng och sen hem till honom igen. Väl där igen började vi prata mer, och han drog upp Jens och sa saker jag inte minns idag, men vet att jag svarade "vad får du allt ifrån?" och då, PANG! Ett hårt och snabbt grepp i nacken som förde ner huvudet och hela kroppen till golvet i hög fart. Jag fattade innan jag nådde marken vad som skulle hända, fast jag trodde inte jag skulle klara mig denna gång.
Han låste dörren och tog min mobil efter några smällar i ansiktet. Han började läsa min mobil, meddelanden från Jens och blev upprörd över det han såg. Citerade ett meddelande och slog till mig, citerade ett till och tog tag i håret och lyfte mig från marken i det. Sa till mig vart jag fick sitta, stå, ligga och inte. Slag, drag, smällar senare hade det gått ca 2 timmar då han gått fram och tillbaka, blivit upprörd över något han läst i mobilen eller i min blogg, gått fram till mig och gjort något. Minns att jag vid ett tillfälle satt vid hans köksfläkt på en barstol och han kom med en ordentlig fart och slog till mig över örat så mitt huvud åkte in rätt snabbt i fläktkanten. Det snurrade i huvudet och det svartnade för ögonen, men jag tror det gick bra. Hade hela tiden ont i ena örat, där han flatade över ofta likadant.
Under någon gång så kastade han min nya mobil i väggen så den gick sönder, då fick han ta kortet och stoppa i sin mobil så han kunde fortsätta läsa. Jag tittade ofta efter hemtelefonen men kunde aldrig ringa nånstans för han kollade mig hela tiden. Kunde inte heller hinna ut genom dörren, det kanske kunde ha gjort det hela värre om jag försökte. Runt 11.30 började vi tala om vad jag skulle säga när jag kom hem, jag frågade hur han hade tänkt sig detta. Först sa han "vem har sagt att du kommer hem?" och då började jag tro det faktiskt. Sen försökte han få mig att ringa till Jens och säga åt honom att han skulle åka hem till sthlm igen där han bor, men jag sa att det skulle verka konstigt om jag plötsligt ringde bara. Så vi sa att vi skulle åka hem till mig där Jens var istället, S sa till mig att säga till Jens att jag inte ville ha honom hos mig längre och att han ska åka hem nu.
Vi kom hem till dörren, det var låst så jag plingade på. Jens öppnade dörren och jag mimar direkt "hjälp" med munnen så han förstår. Kommer in och S går in i vardagsrummet medans jag ska säga till Jens att han måste åka hem, jag gör detta motvilligt och S säger till Jens att han ska gå upp till sovrummet och börja packa alla sina saker. Minns inte exakt men innan Jens går upp så hinner S ta ett ordentligt stypgrepp på mig, går in i köket och öppnar lådan med vassa knivar. Jag ser inget men jag hör det. Tror han har en kniv framme som han står med. Jens säger att S ska släppa mig och går samtidigt upp och packar.
S och jag går sen upp till sovrummet för S vill se att allt kommer med. Sen kommer vi ner och går ut till Jens bil, han lastar in grejerna, jag får aldrig lämna S´s sida. S säger åt mig att säga hejdå för nu åker Jens hem... Vi säger hejdå och Jens åker.
S går till sin bil och ska åka hem och han frågar mig "är du nöjd nu?" "det hade inte behövt bli såhär" Jag minns bara att jag är helt förödmjukad och riktigt arg. S säger att han kommer ringa mig när han kommer hem för att se till att jag är själv hemma. Jag kommer in och då ringer min bror och hans flickvän till mig och har fått veta vad som händer, sen tror jag att jag talar med S igen och han säger att han ska komma och kolla till mig och ber honom då att faktiskt komma. Jag är vid detta tillfälle helt slut och känner nästan för att ge upp helt.
Sen ringer Jens och berättar att han bara är en bit bort där han sitter med bilen och väntar på att det ska lugna ner sig lite, och jag kommer ännu idag ihåg hur glad, ledsen och lättad jag blir i hela kroppen och känner att det finns hopp kvar! Det finns de som bryr sig trots denna situation!
Efter en stund kommer min bror och hans tjej hit och sedan kör S´s bil in på gården och strax därefter kommer polisen, de tar honom direkt efter att bror har pekat ut honom som den de letar efter.
Han får sitta i polisbilen ganska länge och jag kan se honom, han tittar rakt emot mitt hus, rakt igenom mitt fönster och rakt igenom min själ. Polisen kommer in till mig och jag kommer behöva berätta historien om och om igen. Sedan lägger jag även till att jag anmält honom för detta tidigare i vårat förhållande, 2 gånger t o m och polisen har inte gjort nånting. Polisen som står med mig då säger att det är fel gjort av polisen som har valt att lägga ner åtalen tidigare för det är grov kvinnofridsbrott och även misshandel.
EHM JA HALLÅÅ han misshandlade mig i ett år typ!!
Efter polisen har gått så är jag bara helt tom, jag kan inte gråta för jag fattar inte vad som har hänt mig och jag tar bara en huvudvärkstablett och går och lägger mig. Sover. Vaknar och ser Jens sitter hos mig och undrar vad vi ska göra. Jag vet att jag springer ut genom dörren och bara fortsätter för jag skäms så vad jag har blandat in Jens i, jag ville verkligen få det att funka med honom och nu kommer han inte vilja ha med mig att göra längre.
Han följer efter mig och stoppar mig för att säga att han inte alls tycker mindre om mig nu, att han vill finnas för mig och hjälpa mig. Jag kan sitta nu idag och se tillbaka på det och vara så oerhört tacksam, för den dagen då han sa detta till mig så kunde jag inte riktigt ta in det ordentligt och förstå vilken underbar människa han är.
Under en tid efter detta så är det en vardag med osäkerhet, besöksförbud och flykt.
De släpper S och det känns som att jag är tillbaka på noll igen, då ber jag om ett besöksförbud vilket jag får. Efter några veckor så får jag ett sms av min kusin som numera dejtar S om att hon behöver nånstans att sova för hon och S har bråkat. Jag har knappt aldrig talat med henne men utan att tänka så säger jag självklart ja. Det är ju familjen trots allt! Jag har ju varit i hennes situation många gånger själv bokstavligen.
Hon säger att hon inte vet hur hon kommer till mig så vi ska mötas vid en affär några kilometer bort så jag tar cykeln och åker dit. Ser inte henne så jag ringer - inget svar och inte heller på sms. Sen skickar jag ett sista och säger att hon får komma nu för att annars vänder jag igen. Inget svar så jag åker hemmåt.
Stan är helt tomt på bilar förrutom en röd volvo och en polisbil som åker förbi mig när jag åker hem. Är väldigt rädd när jag cyklar där men det går bra. Sen när jag kommer till en fotbollsplan som jag ska åka runt så ser jag en siluett på andra sidan planen, en kille som går in i buskarna. Jag blev rädd och cyklar bara lite snabbare, när jag åker förbi där jag sett siluetten så prasslar det ordentligt i buskarna och S kommer utspringande och börjar jaga mig uppför en backe. Jag tar fram mobilen och ringer skyddsnumret till polisen som jag alltid har på speed-dial numera. Han fortsätter jaga mig men jag kommer uppför backen och cyklar iväg. Aldrig att jag hinner ställa cykeln hemma och låsa upp för att komma in. Så jag cyklar runt och väntar på en polis. S stannar upp och andas och säger att han bara vill prata. Men jag går inte på den igen....
Polisen kommer och tar med honom. Det var S som körde den röda volvon som åkte förbi mig när jag var nere på stan. Efteråt kommer det fram att S och min kusin har planerat detta några dagar innan hur de ska få ut mig ensam så S kan få tag i mig. Det går även upp ett ljus för mig att min kusin "inte hittar" till en skola som hon gått på i tre år då hon bad mig att möta henne istället.
Dagen efter detta kommer Jens ifrån sthlm och hämtar mig, jag blir borta i ca 2 veckor och det är så skönt att få koppla av för jag vågade inte sova längre hemma... jag kände mig inte säker nånstans i Lindesberg.
En dag ringer jag polisen och frågar vad som hände med S efter han överträdde besöksförbudet och det visar sig att han har blivit släppt. Jag frågade om jag kunde få veta när han släpps så jag kan börja hålla andan igen "Ja självklart berättar vi det för dig" Ha... ye...
Jag frågar polisen i telefonen vad han tycker jag ska göra. Jag sa att jag inte kan bo här längre, jag har börjat titta på lägenheter 4 mil bort till att börja med men har inte råd med nånting. Vad kan polisen hjälpa mig med? "Ja jag vet inte, vi kan inte hjälpa dig där. Men sålänge S är på fri fot så tycker jag inte du ska sova själv" JAHAAAAAAAAAAAA TACK vad lugnande!! Det visade sig sen att han släppts ifrån häktet pga att han lyckats manipulera även poliserna.
Efter detta åker jag fram och tillbaka till sthlm för att komma iväg, tyvärr blev mitt företag lidande av detta och det lider ännu idag.
Idag ett år efter så väntar man fortfarande på rättegången som utlovades så heligt att bli i förra året. De lade ännu en gång ner åtalet om anmälningarna som kom in till polisen 2004 och 2005. De lovade mig att detta skulle komma med för det var en väldigt stor del av misshandeln S utsatt mig för. Av både en och två anledningar så lades det iallafall ner.
Nu har det varit så att jag börjar drömma olika saker hela tiden som är kopplat till detta och även händelser som INTE har hänt utan det hittas på i samma anda som det som HAR hänt. Jag vaknar och är jätteledsen och känner mig så liten i hela kroppen för jag betyder INGET i dessa drömmar.
Har även börjat drömma nästan bara om min sk. "far" nu på senare tid. Och han har alltid varit arg eller packad i hela mitt liv så detta dras upp i mina drömmar nu. Hemska drömmar och även där känner jag mig lika liten när jag vaknar för en sak går igen i ALLA drömmarna - och det är att absolut INGEN hjälper mig. Jag ringer polisen och de hjälper mig inte. Jag knackar på hos grannarna och de öppnar inte, en annan granne ser och blir bara rädd och går in osv. INGEN finns där för mig i nån av drömmarna...
Januari -2010
Den 14 Januari 2010 så ägde förhandlingarna rum för misshandel, olaga hot och även andra ärenden som S åtalats för. Vi åkte till Örebro tingsrätt tidig morgon den 14:e och fick först träffa vårat målsägandebiträde som vi endast träffat en gång pga avståndet.
På plats var även Maria från Brottsofferjouren som jag fått kontakt med bara en vecka innan förhandlingarna då min gamla kontakt där har slutat. Hon fick agera stöd för mig under förhandlingen och jag tycker mycket om henne.
Vi gick igenom hur allt kommer att gå till och vi fick lite tid att snabbt läsa igenom vad vi sagt i förhören för att friska upp minnet/riva upp såren innan. Jag hade begärt medhörning vilket betyder att jag inte vill träffa S alls under denna dag och får sitta i ett medhörningsrum och lyssna på rättegången i högtalarna vid de tillfällen S var där inne. Jag är glad att jag inte träffade honom för det hade gjort det hela mycket, mycket svårare för mig.
Det hela började med att jag fick sitta inne i rummet med Maria och lyssna när de gick igenom allt, vet att jag kände mig helt ok då och tänkte att jag verkligen kommer fixa detta.
Sedan berättade vårt målsägandebiträde att jag ville ha medhörning och då ifrågasatte dom om det var nödvändigt för att citat: "det var ändå så länge sedan det ägde rum" Jag kommer ihåg att jag sa till Maria då att för mig är det fortfarande som att det vore igår och även hon reagerade på vad de sagt. De tog en kort paus och jag minns hur jag började svälja tvångsmässigt ända tills dom kopplade på högtalarna igen och talade om att jag skulle få medhörningen. Tack och lov. Jag kunde sluta svälja nu.
Det var dags.
Jag fick vänta medans S fick gå ut ur salen och sätta sig i ett medhörningsrum så jag kunde gå in i salen. Det gick alldeles för fort och jag trodde verkligen att S satt inne i salen när jag kom in, jag minns att jag direkt blickade till höger där jag visste att han isåfall skulle sitta och hade hela tiden över tröskeln en känsla att han var där inne. Dom hade planerat det.
Jag satte mig på min plats mellan Jens och åklagaren och tittade på den tomma stolen mitt emot mig, bara hans jacka fanns där.
Det är bara precis 2 veckor sedan idag och jag har stora minnesluckor.
Jag fick berätta min sida av de två dagarna som det hela utspelade sig på. Berättade först den delen där S kontaktar mig och vill ha tillbaka sina verktyg eller verktygslådan och hur han den dagen tar med sig Lucifer hem. Att han på kvällen ringer mig och frågar om jag inte saknar någonting och kommer då på att Lucifer varit borta hela dagen. Innan jag fick komma in till salen så hörde jag ett inspelat telefonsamtal som de spelade upp och det var ifrån kvällen första dagen. Inne i medhörningsrummet hörde man inget vad någon av oss sa i inspelningen men..... jag hörde klart och tydligt hur min kisse som han stulit skrek i bakgrunden medans S uttalade olika slags hot riktat emot Lucifer.
När jag hörde detta i rummet jag satt så kom första tårarna. Fick höra att han under senare delen av samtalet igen gjort så att Lucifer skrikit i bakgrunden, det minns jag inte av samtalet.
Värt att säga är att jag lämnade in min telefon till polisen efter händelserna och sa att det finns ett inspelat samtal på denna men jag får inte ut det för telefonen blev ju kastad i väggen. De tar den och kollar igenom, talar med polisen och de säger att de inte hittat något. Jag fick hemskickat på papper det som de hittat och det var några meddelanden och telefonnummer.
Två veckor innan förhandlingarna får vi veta att de ska spela upp 5 minuter ifrån ett totalt 40 minuter inspelat samtal som tagits ifrån min telefon.
What?
Jag fortsätter iallafall att berätta vad jag kommer ihåg, vet ej hur länge jag pratar på men tänker hela tiden "vad gör jag här?" Hur fan kan ni sitta här och bedöma en situation som är så OERHÖRT liten emot vad denna människa gjort emot mig??!!
Vart är de som kan hjälpa mig? Vart är dom ENDA som kan se till att jag får ett rättvist slut på detta?? Dom som såg hur jag blev behandlad dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
Polisen som först var på plats hos mig efter det som hände 08 reagerade starkt på att detta skulle ha hänt förr med anmälningar och att inget hänt, de yttryckte det som att polisen gjort fel. Vilket jag sedan 2004 också tyckt och fick det nu bekräftat - jag kände sådant lugn att jag äntligen skulle få hjälp av dom.
Det enda som saknades var vittnen som kunde styrka vad som hänt. Ingen av dom ville vittna och därför lade dom ner allt.
Nu sitter jag här och berättar om vad som hände mig sommaren 2008 som är endast 1/182,5:e del av vad som hände 2004-2005 och S kan skatta sig lycklig åt mina nära som inte kunde ställa upp för mig.
Ni räddade honom ifrån ett värre straff.
Sedan fick jag gå ut och sätta mig i rummet igen och S fick komma in och berätta vad han kommer ihåg. Vilket var inget. Men han säger hela tiden att det vi säger stämmer och vi skulle inte ljuga. Han kan inte direkt erkänna något trots att han vet att jag lyssnar, han kan bara säga att det nog stämmer.
Han får frågan om han kommer ihåg att han tagit strypgrepp på mig i min lägenhet och hållit kvar mig så med hela armen under en stund och burit runt på mig.
Hans svar?
"Jag vet inte men jag minns att jag bar på någonting"
Om inte det övertygar domaren att han sitter och ljuger så är hon väldigt naiv....
Vi är klara med vår del runt lunch och hinner precis åka hem till Stockholm innan det blir mörkt igen.
Måndag den 25:e faller domen ner i hallgolvet.
S får kriminalvård och ska vara alkohol- och drogfri i 18 månader och jag blir tilldelad 22000kr i skadestånd och Jens 5000kr.
Jag undrar, finns det plåster på såna här sår? Kommer denna svavelsyra nånsin sluta fräta på mina inre tankar? Och om inte, kommer jag att kunna leva ett normalt liv?
Är det över nu?
Kom på en sak nu som jag tror inte nämts tidigare...
Vart fanns S´s föräldrar?
Han har en far som inte fanns till hands vid den tiden, och om han ändå hade vetat så skulle S och han nog ha gjort "high fives" om saken.
Han har en låtsasfar som är snäll men lever under det dominanta finn-helvetet i familjen, mamma Ritva.
Hon var bl a den som hjälpte S att hålla kvar Lucifer hemma hos henne första gången S stal honom ifrån min lägenhet och när sedan mina föräldrar var där och skulle hämta honom så började hon tala om intrång och sånt.
Ett annat tillfälle så ringde jag hem till henne, vänlig men rädd så berättade jag för henne att S hade slagit mig (bland de första gångerna det tog fart ordentligt) och det enda jag minns ifrån ett ganska långt samtal med henne var dessa ord: "Du måste ju ha gjort någonting för att förtjäna det?"
Efter dom orden så hörde inte jag så mycket mer av samtalet men jag vet att jag var både arg och ledsen på henne när jag fortsatte att prata om det.
Varför jag ringde? Jag ville att hon skulle veta om detta och ev hjälpa mig eftersom han faktiskt gjorde något som inte var rätt. Talade även om att han ev tog droger.
Samtalet slutade iallafall lika ouppklarat som det började... Hoppas du är lika stolt över din son idag, han som aldrig gör fel.
Varför jag skriver allt detta är för att berätta min historia om vad som har hänt och så att de som inte förstår varför jag flyttat ifrån vänner och familj ska se vad som hände egentligen.
Allt är lite luddigt men jag skriver det som det kommer till mig. Jag har kvar gamla anteckningar ifrån stormens öga som hjälper mig att reda ut lite...
Uppdaterad: 5 September 2009
Jag minns inte hur det hela började och när, jag har haft massor med anteckningar om allt som hände men en full soppåse med dom är kastade, jag tror jag blev tvingad till det. Har dock kvar två pärmar jag fyllt med olika dagboksinlägg och anteckningar.
En händelse redan innan jag flyttade till första lägenheten, den lilla ettan mitt i stan, vi bråkade över något i mitt rum när jag bodde hemma som slutade med att S tog tag i mig och drog upp mig hårt emot garderoben. Det är vad jag minns, men sen dröjde det lång tid till nästa händelse.
Jag vet att allt drog igång när jag bodde på Mejerigatan, redan då hade vi flera gånger gjort slut och blivit tillsammans igen. Troligvis av den anledningen att vi båda ville höra och se varandra "komma tillbaka, och be om det" känna sig behövd och älskad.
Jag minns att strax efter jag flyttat in så ville jag köpa en katt, kanske som kunde få S att vilja vara hos mig mer. (han bodde hemma hos sin mamma då) Jag letade upp en kolsvart katt, Lucifer. Det var den absolut minsta och sötaste katten jag sett i mitt liv, S älskade honom också, fast han brydde sig inte så mycket om honom.
I ett bråk vi hade så tog han Lucifer innanför jackan innan han gick, han hade gått ner till skolan och haft honom där tills han skulle åka hem, väl där tog hans mor och de andra varmt emot honom som ingenting. Jag märkte att Lucifer var borta först efter nån halvtimme när jag skulle bjuda han och Thea på kycklingnuggets, och han inte kom. Min mamma och pappa åkte till S mor och klev in och hämtade tillbaka honom, S´s mor hade sagt att hon funderade på att anmäla dom för olaga intrång. Men snälla människa?? Du har tagit hand om en stulen katt utan att ens fråga något!
-------------------------------------------
Mycket händer under en lång period, och jag minns bara stundvisa händelser.
Jag börjar en dag tala med en kille som jag länge dragit ögonen åt, rent utseendemässigt. Vi talar en tid över MSN och ser varandra på stan och så, sedan bestämmer vi oss för att träffas tidigt en morgon. Han vet om allt som hänt innan för jag har talat om det för honom. Jag talar om för S att jag ska träffa den här killen, eftersom det inte är på såna grunder utan bara som kompis då jag ändå inte skulle vilja något annat. S kommer upp till mig på morgonen och börjar bråka han bor då i en lägenhet på stan) jag ber efter en stund honom gå men han vägrar.
Efter ett tag orkar jag inte längre, så jag går ut och sätter mig i parken i närheten där jag bor, där jag sa att jag skulle sitta när den här killen skulle komma. S går ut från min lägenhet efter ett tag och går förbi mig, precis när han passerar mig så spottar han en ordentlig loska rakt i ansiktet på mig sen går han bara vidare.
Jag torkar bort det och känner mig väldigt förnedrad, men vägrar bli allt för nedstämd för det. Jag sitter i närmare 40 minuter i kylan på bänken och väntar, men den här killen kommer inte.
Jag går hem igen, och talar inte med killen mer.
Senare på dagen kommer S till mig, och det slutar som vanligt med att han slår mig.
-------------------------------------------------------------------
Ja, uppå allt är han även otrogen.
Det verkar som att detta beteende börjar i samband med att han är mycket med sina klasskompisar som är ca 2 år yngre än honom, de umgås ofta och jag ser inte honom så mycket. Vi träffas fram och tillbaka men vi är aldrig tillsammans som par i mer än en vecka i streck, sen gör vi slut. De festar mycket och han umgås mycket med tjejerna som såklart ser upp till honom för han är så "häftig"
Han talar mycket om en viss tjej i gänget (vi kallar henne J) och det gör att jag mer och mer börjar känna oro, jag tittar i hans telefon efter meddelanden som kanske kan hjälpa mig på vägen. Försiktigt på morgonen går jag upp och tittar, vissa gånger står det saker som är väldigt misstänksamt och de flesta meddelanden kommer ifrån den här tjejen. De andra meddelandena kommer ifrån någon annan i gänget som skriver något i stil med "Vart tog du vägen igår? J väntade ju på dig"
Vissa gånger försökte jag ta mig in på hans användarkonton på olika sidor, några gånger lyckades jag och hittade mail som inte var rolig läsning för mig.
Plötsligt slutar han tvärt att prata så mycket om denna J som nyss var i varje samtal vi hade. DET om något oroar mig ännu mer för det är ett tecken på att de kan ha kommit närmare och inte längre går under kategorin "vänner"
En morgon när han ligger i min säng och sover, går jag upp till min dator. Jag vet att han satt på kvällen innan och talade med någon på MSN, jag tittar meddelandehistoriken som jag lyckas klicka i på hans konto att det ska sparas. Där, hela konversationen. Svart på vitt, han har kvällen innan talat med J på min dator och hur mysigt de har haft det i duschen bl a, de säger t o m ordet älska till varandra. En hel konversation som inte går att misstolka.
Jag vet inte hur jag ska reagera, hela min mage är i uppror, jag har inte varit i den här sitsen förrut. Jag väcker honom och är ledsen och arg, han förstår ganska snabbt verkar det som. Han har inte mycket att säga förrutom att han inte vill ha det så, det är mig han älskar säger han... vaffan svarar man på det?
Jag ställer mig och diskar minns jag, han säger att han ska åka iväg på direkten och ta hand om det, han ska säga till henne att han inte vill träffa henne mer. Han åker, än idag tror jag inte att han gjorde sitt bästa, jag gissar på att han sa något i stil med att han skulle försöka "få bort mig"
Det var vad jag läste i deras meddelanden iallafall...
Deras förhållande hade visst hållt på ett bra tag, medans vi var tillsammans.
Jag minns väl en morgon när S gjorde frukost till mig, han ville visa att han mindes vilka mackor jag gillade. Jag älskar limpa med kaviar och majonäs, han gjorde med bara majonäs. För övrigt kunde jag hans personnummer och barndomsäventyr. Jag sa till honom att jag ville ha med kaviar oxå, så han fixade det. Det hela var väldigt snällt och jag minns att jag var glad den morgonen. Sen ringer hans telefon, det är J såklart. Jag har nyss fått veta att "inget pågår mellan dom" så jag stör mig inte allt för mycket. Hon säger att hon har håltimme och S undrar om det inte är skolk, nej säger hon och ber att få vara hos S under tiden. Snäll som S är tänker jag, så får hon ju det så han går ner till sig medans jag fortfarande sätter i mig mackorna.
Nu när man tänker efter så gick ju han ner och fortsatte sin dag med henne med gud vet vad, medans jag fortfarande satt och åt mackorna som jag var så glad över att han gjort till mig. Vilken underbar pojkvän jag har tänker jag...
------------------------------------------
Som sagt så minns jag inte hur och när misshandeln börjar men den trappas uppåt, och i det stora hela när allt kommit igång så innehåller en "omgång" ett stort antal väldigt hårda flator, vissa gånger åker jag av möbeln jag sitter på. Om jag samtidigt försöker säga något så tar han tag med båda händerna i mitt hår, längst ner i hårfästet får han bra tag och drar upp mig, drar in mig i nästa rum (nuddar sällan golvet under denna resa) väl i nästa rum slår han ner mig i golvet, vissa gånger släpper han inte mig bara utan han drämmer ner mig i golvet medan han har grepp i håbotten, ibland svimmar jag nästan av.
Nere på golvet var det vanligaste att jag tog emot ord av olika kaliber, jag var inget annat än en hora, fitta eller luder. Det var pga att jag under en tid var orolig att han var otrogen som han sen var det med J, hade jag inte varit orolig och rotat så hade han inte varit det, var vad han sa.
Sen kunde han ta tag i mig igen i hårbotten och dra upp mig till sängen, göra några ordentliga flator och be mig säga en mening, ex. som att jag var inget annat än en hora, eller att han alltid har rätt.
------------------------------------------
Jag har hittat lite anteckningar som än idag får mig att tappa andan:
"Snacka om missförstånd. Jag fick reda på att S skulle göra en grej till mig. När han sen kom tillbaka (arg) så var det första han sa "Okej här, nöjd?" och visade handen för mig, där stog det till Jossan. Jag vart snabbt glad inombords för jag trodde det var honom jag skulle få. (vi var inte tillsammans just då) Men han menade ett slag mot mig med den handen..."
"Tittar jag på köksstolarna så ser jag hur jag blir slagen i ansiktet så jag är påväg av stolen.
Tittar jag på köksluckorna så ser jag hur jag blev upptryckt där.
Tittar jag på dörrkarmen till köket se rjag hur min käke vart halvt krossad.
Tittar jag på sängen så ser jag hur jag blev upplyft i håret.
Tittar jag runt lite överallt i lägenheten så ser jag hur jag blev spottad i ansiktet.
Tittar jag på rumsholvet så ser jag hur jag ligger där och blir slagen i ansiktet.
Tittar jag på alkovsgolvet ser jag hur jag blev nerkastad så jag nästan svimmar.
Tittar jag på dig så ser jag hur mycket jag älskar dig"
En tanke innan jag somnade en kväll:
"Jag har bestämt mig för att jag inte har nått liv utan S så jag skaffade en "dödshjälpmaskin" Sen ringde jag till familj och vänner och bad dom komma hem till mig klockan 17.00. Jag bad alla vänta utanför tills alla var här. Sen ställde jag fram en stol och ett litet bord mitt på golvet, på bordet ställde jag maskinen, sen satte jag mig i stolen. Jag la ett skynke över maskinen och satte sen in sprutan i armen. Hörde att folk gick i trappen, sen kom de in här. Dom kom in i rummet och ställde sig på rad och undrade vad jag gjorde. Jag drog bort skynket från maskinen och alla såg på när vätskorna tog sin väg in i mig. Då ser jag att S inte är här. Mamma berättar att han ringt upp henne och sagt att han hade "så ont i huvudet" (a.k.a var med J såklart)
Ok, säger jag. Alla ser livrädda ut.
Jag öppnar munnen och får ur mig: Hälsa S, varsågod."
Senare dyker ett annat slut upp:
S kommer och precis när jag är påväg att somna in så kommer han fram till mig lugnt, han ler och säger: "Det kanske är bäst såhär"
-------------------------------------------
Under tiden jag blir misshandlad så bildas samtidigt någon form av torgskräck upp hos mig, under lång tid, över 1,5 år kan jag inte gå långt utanför min dörr utan att bli yr och dissorgenterad. Det visar sig vara posttraumatisk stress efter misshandeln. Att söka jobb i den situationen var ingen tanke, ljög för arbetsförmedlingen varför jag inte kunde komma på möte, eller när jag väl tog mig ner så "glömde jag låsa cykeln" varje gång så jag fick komma ut och andas. Det var som cellskräck, bland det absolut otäckaste jag vart med om i hela mitt liv.
Så jag satt alltid hemma, vilket fick mina tankar att alltid jobba. Vart var S nu, vad gjorde han? Jag älskade honom över allt annat i denna värld och kunde fortfarande inte fatta varför han betedde sig som han gjorde. Jag började intala mig själv att det faktiskt var fel på mig, det var ju pga mig som han misshandlade mig. Om jag bara kunde älska honom lite mindre.
Läste detta:
Godtyckligheten hos mannen och hans växlingar mellan vänlighet och hot/våld överensstämmer med strategierna mot krigsfångar. De positiva gesterna från plågoanden framstår i kontrast till hoten och grymheterna som så mycket mer och betydelsefulla.
En misshandlad kan aldrig bara gå, innan jag själv blev utsatt så kunde inte jag heller förstå varför tjejerna inte bara gick ifrån killen. Nu efter förstår jag varför inte känslorna automatiskt kopplades bort, de blev nästan starkare av någon anledning, vilket jag samtidigt aldrig ville erkänna. Speciellt inte för de utomstående som visste vad som pågick, eftersom de såg ner på mig (tyckte jag) för att jag stannade hos honom.
--------------------------------------------
Jag minns att jag alltid bad om ursäkt, allt jag gjorde var fel och jag tvingades under själva slagen att be om ursäkt för mitt beteende, tala om för honom att han hade rätt och att jag var en hora.
En gång farade jag för mitt liv (egentligen hela tiden), då bråkade vi i sängen och jag fick ont av att han slog mig och skrek ganska högt den gången, både av smärta men jag skrek även för att jag var arg, jag skrek några arga ord till honom, vilket jag sen ångrade. Han höll för min mun, väldigt hårt för jag låg ner i sängen så han var över mig och tryckte handen mot min mun neråt med all sin kraft, men han märkte nog inte att han även höll för näsan samtidigt. Jag var anfådd sen innan så jag började snabbt att kippa efter luft men fick inte någon luft alls, det var helt täckt. Jag sparkade och försökte skrika, klösa honom på armarna för att han skulle förstå att han kvävde mig. Han trodde nog att jag gjorde detta som vanligt motstånd, att jag ville ha bort honom.
Jag minns att jag började tänka om detta verkligen var sant, den jag älskar mest av allt på jorden höll på att ta mitt liv, det hann fladdra lite för ögonen och jag tror jag gav upp lite inombords. Precis då hade han hållt på så pass länge antagligen så han tyckte det var dags att sluta, fortfarande ovetande av vad han nyss gjort egentligen. Jag satte mig upp och andades hastigt, det var påfrestande för hjärnan minns jag, men jag reste mig upp och gick till köket, han kom efter. Sen minns jag inget mer av den dagen.
----------------------------------------------
I anteckningarna från tiden medans han var med J utan att jag vet om det då, så har jag skrivit i dagboken: Varför inte gå och vara otrogen oxå så är du ett komplett svin.
En sak jag minns att vi sa en gång, det var innan allt hände och vi hade bråkat om något. När stormen lagt sig så sa jag till dig "Jag är bara så rädd att du nångång kommer börja slå mig" du svarade "Det vet du att jag aldrig skulle göra"
-----------------------------------------------
Under en tid hade jag mardrömmar flera nätter i rad, jag lyckades sova ordentligt ändå men på morgonen när jag vaknade var jag alltid ledsen och rädd för drömmen jag haft. Det var ofta samma drömmar med olika scenarion, men i varje dröm så hörde jag alltid samma ljud ifrån S, precis det ljudet när han andas häftigare och jag vet att han är påväg att börja slå mig. Nån gång handlade det om att jag hade lagt upp maten på hans tallrik fel, jag hann känna av rädslan och hans andetag i nacken som talade om att han snart skulle börja.
Men tack och lov slutade drömmarna efter ett tag och kom inte tillbaka, men dom var jobbiga för en hel livstid när jag väl hade dom...
------------------------------------------------
Jag hade en underbar granne under denna tid som när hon kunde, kom och hjälpte mig att lugna ner S, men det var inte alltid jag kunde ringa henne, han hade alltid koll på mig. Hon talade mycket med honom när han inte var speciellt arg istället, då vi kunde omgås allihop. Men på något sätt gick det bara rakt igenom.
Min granne på andra sidan, i huset brevid, hade en gång sett mig blivit slagen. När jag vid ett tillfälle gick till polisen med allt detta så hade man kunnat tänka att han skulle kunna vittna, men nu var det så att han tog droger och gömde sig för polisen.
När jag gick till polisen skulle jag först fota mina skador, men nu var det så att det krockade med min torgskräck som jag hade så att gå till doktorn för att få det dokumenterat kom inte på fråga. Jag försökte vid ett tillfälle men sprang andfådd ut därifrån när jag fick vänta för länge.
Min granne som hjälpte mig talade mycket med mig om allt, att det inte var mitt fel och att han gjorde fel, det är jag mycket tacksam över. Hon var den enda som verkade vilja tala med mig om det trots att några fler visste.
Jag hade en annan vän som bodde längre ifrån, jag älskar henne än idag trots att vi inte träffas så mycket. Jag antar att hon inte visste vad hon skulle göra i dessa situationer och det klandrar jag inte henne för alls idag. Det kan inte vara lätt i den sitsen heller. Kommer dock ihåg en gång när hon skulle komma till mig, S och jag bråkade strax innan och han hade redan hunnit slagit mig och ryckt mig i håret. Jag satt med tårarna i ögonen när hon kom, hon tittade på mig och förstog vad som hade hänt. S gick och jag och min vän talade inte något om det, jag var ofokuserad den dagen men vi umgicks ändå för jag hade lärt mig hur jag skulle dölja mina egna känslor. Jag tänker alltid mer på andra än på mig själv, därför tänkte jag alltid främst på att mitt besök skulle trivas och inte känna sig ivägen när något sådant hänt.
---------------------------------------------
Polisen ja, jag måste ha förträngt mycket av den perioden för jag minns inte så bra. Men jag vet att jag gick till polisen när jag hade de värsta skadorna i ansiktet och på kroppen. Det var då de talade om för mig att dokumentera skadorna vilket jag inte klarade. Jag talade om allt för dom och de tog in S på förhör. Han hade erkännt alltihop som jag sagt, förrutom vissa mindre ändringar och jag vet att ordet grov kvinnofridskränkning kom upp och enligt polisen så skulle något göras. Minns inte själva processen, men tror att S fortsatte som vanligt. Polisen gjorde tillslut inget pga bristande bevis, S hade erkänt och jag lämnade min historia hos dom medans jag var blåslagen i ansiktet...
Ingen kommentar till dagens rättssystem.
---------------------------------------------
Det som stör mig i många fall och även mitt är att om mannen slutar så förstår han aldrig hur illa han gjort en människa. I mitt fall är det så att S har slutat och jag är tillsammans med honom idag, en tid efteråt hade vi det riktigt bra trots det inträffade. Det är väl inte världens bästa förhållande idag men det är mest för att vi glidit isär.
Men det enda jag fått efter allt är några "förlåt" och många argt uttalade "det var dumt jag vet inte vad mer jag ska säga!!!" Jag känner egentligen att nu fortfarande, ca 3 år efter så har jag fortfarande inte fått se något tecken på att han vet om att han gjort mig enormt illa, pga detta så reagerar man fortfarande på vissa situationer, och det dumma är att om han märker det så blir han arg - för det. Att jag inte "borde" reagera så för "jag vet ju att han inte skulle göra det igen"
Ärligt så skulle jag någon gång under den här tiden efteråt, velat ha fått överdrivet med kärleksförklaringar för att visa hur ledsen han är över det som hände, allt som hände. Det var faktiskt 2 handlingar på samma gång, otroheten och misshandeln. Jag skulle nog mått 10 gånger bättre idag om jag nångång fått ett dussin rosor (älskar liljor så det kanske vore bättre) eller fina middagar (hemma helst) eller helt enkelt kärleksförklaringar utformade i ord. Jag har fyllt år minst 2 gånger sen dess och har faktiskt inte ens fått 1 blomma på någon av dom dagarna...
Jag har under fler tillfällen försökt få S att tala om allt som hänt, det behöver verkligen jag göra om han vill att jag ska kunna släppa det och tro ordentligt på att han aldrig skulle göra det igen. Men det slutar alltid likadant, han halvskriker "Jag skäms över det jag gjorde, okej??!!" Då undrar jag om det är hans sätt att säga förlåt? Tror han verkligen att han får mig att känna mig bättre genom att på samma sätt som han alltid tilltalade mig då, ska säga sådär nu? Jag blir ledsen, men gömmer det. Avslutar det hela och går ifrån och skäms att visa mig resten av dagen... förstår han att han får mig att känna mig så?
Vi kunde tala om allt förut, han var alltid den jag ringde när jag hade något att tala om, för han kunde på ett roligt och överdrivet sätt skoja till situationen och reagera exakt som man ska, på det jag talade om. Alltså om det var något roligt som hänt mig så hörde man att han blev glad för min skull osv.
När jag ringer nu.... lr nej jag tar tillbaka det. Han är den sista jag ringer nu, pga att samtalet låter såhär:
Jag - "Vet du vad??"
S - Ett SJUKT tråkigt "nää"
Jag - tappar lusten att säga det direkt, men säger i mindre glad ton "Malarna har fått bäbisar..."
S - långt paus (han sitter vid datorn 24/7) "jahaa.."
Jag - Vaffan säger man nu då? "Ja dom är jättesöta, det sitter en på rutan så man ser den"
S - pausen igen, "mmhm, vad fränt"
Jag - Ehm... fränt? "jaja skitsamma, dom är iallafall jättesöta. Vi hörs sen, hej"
Han har en tendens av att svara standardsvar som skulle kunna funka till många samtal, för han lyssnar väldigt sällan när jag talar med honom. Jo när han är arg lyssnar han mer, men annars är det svårt att få ett helt samtal att flyta utan att han säger "va?" med jämna mellanrum. Så när han inte har hört vad jag sagt, kan han svara ex "Meh, vad knäppt!" på min fråga som var "Alla kartonger fick inte plats, men jag löste det genom att stapla dom. Fattar du vad kul det blev att se ut?"
Öga vilar min väska
I rest my case...
---------------------------------------------
En annan sak var gråtandet - Jag var vek och en svag människa om jag grät medans han slog mig, det var även barnsligt. Efter att misshandeln pågått ca ett halvår så var det som att jag gjorde så mycket för att inte gråta medans jag blev slagen, så tårarna trillade ut av sig själv på neutralt ansikte. Jag vågade inte visa att jag grät men kunde inte hålla de fysiska tårarna undan. Som många vet så om man håller inne en ordentlig gråt så slutar det alltid med att när man väl kan släppa ut den så får man såna inandningsreaktioner. Jag fick gömma undan mig varje gång efter han var färdig, på toaletten eller i garderoben (vi bodde i en etta) och låta gråten få komma.
Även om jag ville gråta pga något annat, kanske bara något han sa så gick jag undan för att inte visa mig, jag utvecklade en stark rädsla för att visa mig ledsen. Jag skulle hela tiden vara en stark person, för då kanske han lät mig vara...
----------------------------------------------
Något man kunde höra på tv ofta, i filmer speciellt, var att när någon misstänkte att grannen, vännen eller någon annan blev misshandlad av sin man eller pojkvän så intalade ofta någon denna person att det inte var deras problem. "Man bråkar och slåss, men det är ens egna problem" Jag kan bara tala för mig själv men jag hade gett allt för att nån faktiskt skulle gett sig in och hjälpt mig.
-----------------------------------------------
Juli -08
Mycket har hänt.
Jag har sedan länge talat med en underbar människa via dator och sms, vi lärde känna varandra ganska snabbt. Lika veligt om inte mer mellan S och mig och jag hade inga känslor kvar för honom. Vi gjorde slut, var överens lät det som och kort därefter träffade jag Jens IRL (ej riktigt planerat)
Vi tyckte lika mycket om varandra nu som innan, mer t o m och träffades fler gånger. Under den tiden hade jag lite kontakt med S och han visste att Jens var här ibland osv. och vad jag kände för honom.
En dag kom han hit och skulle ha lite verktyg från boden och jag kastade dom åt honom och sprang in och låste, när jag gick ut hade han inte tagit dom när han åkte. Dagen efter ringde han på kvällen och undrade om jag saknade någon, och kom då på att Lucifer varit borta hela dagen sen igår. Jag sa till honom att komma upp med honom nu, han kom hit med honom fast Lucifer fick vara kvar i bilen. Jens var här vid detta tillfälle på sin semester här hos mig. S ville prata sa han, då skulle jag få Lucifer. Vi talade och sen ville jag ha Lucifer tillbaka men fick inte det, sträckte mig in i bilen och försökte fånga honom men då blev S våldsam. Sen åkte han hem igen, med Lucifer.
Jag ringde honom och frågade vad jag ska göra för att få Lucifer, han hotade att döda honom. Vi kom överens om att jag skulle åka ner dagen efter på morgonen och tala bara. S behövde bara få tala med mig så skulle allt bli bra. Jag gick upp, åkte ner kl 07.10 och vi drack kaffe, gick ut en sväng och sen hem till honom igen. Väl där igen började vi prata mer, och han drog upp Jens och sa saker jag inte minns idag, men vet att jag svarade "vad får du allt ifrån?" och då, PANG! Ett hårt och snabbt grepp i nacken som förde ner huvudet och hela kroppen till golvet i hög fart. Jag fattade innan jag nådde marken vad som skulle hända, fast jag trodde inte jag skulle klara mig denna gång.
Han låste dörren och tog min mobil efter några smällar i ansiktet. Han började läsa min mobil, meddelanden från Jens och blev upprörd över det han såg. Citerade ett meddelande och slog till mig, citerade ett till och tog tag i håret och lyfte mig från marken i det. Sa till mig vart jag fick sitta, stå, ligga och inte. Slag, drag, smällar senare hade det gått ca 2 timmar då han gått fram och tillbaka, blivit upprörd över något han läst i mobilen eller i min blogg, gått fram till mig och gjort något. Minns att jag vid ett tillfälle satt vid hans köksfläkt på en barstol och han kom med en ordentlig fart och slog till mig över örat så mitt huvud åkte in rätt snabbt i fläktkanten. Det snurrade i huvudet och det svartnade för ögonen, men jag tror det gick bra. Hade hela tiden ont i ena örat, där han flatade över ofta likadant.
Under någon gång så kastade han min nya mobil i väggen så den gick sönder, då fick han ta kortet och stoppa i sin mobil så han kunde fortsätta läsa. Jag tittade ofta efter hemtelefonen men kunde aldrig ringa nånstans för han kollade mig hela tiden. Kunde inte heller hinna ut genom dörren, det kanske kunde ha gjort det hela värre om jag försökte. Runt 11.30 började vi tala om vad jag skulle säga när jag kom hem, jag frågade hur han hade tänkt sig detta. Först sa han "vem har sagt att du kommer hem?" och då började jag tro det faktiskt. Sen försökte han få mig att ringa till Jens och säga åt honom att han skulle åka hem till sthlm igen där han bor, men jag sa att det skulle verka konstigt om jag plötsligt ringde bara. Så vi sa att vi skulle åka hem till mig där Jens var istället, S sa till mig att säga till Jens att jag inte ville ha honom hos mig längre och att han ska åka hem nu.
Vi kom hem till dörren, det var låst så jag plingade på. Jens öppnade dörren och jag mimar direkt "hjälp" med munnen så han förstår. Kommer in och S går in i vardagsrummet medans jag ska säga till Jens att han måste åka hem, jag gör detta motvilligt och S säger till Jens att han ska gå upp till sovrummet och börja packa alla sina saker. Minns inte exakt men innan Jens går upp så hinner S ta ett ordentligt stypgrepp på mig, går in i köket och öppnar lådan med vassa knivar. Jag ser inget men jag hör det. Tror han har en kniv framme som han står med. Jens säger att S ska släppa mig och går samtidigt upp och packar.
S och jag går sen upp till sovrummet för S vill se att allt kommer med. Sen kommer vi ner och går ut till Jens bil, han lastar in grejerna, jag får aldrig lämna S´s sida. S säger åt mig att säga hejdå för nu åker Jens hem... Vi säger hejdå och Jens åker.
S går till sin bil och ska åka hem och han frågar mig "är du nöjd nu?" "det hade inte behövt bli såhär" Jag minns bara att jag är helt förödmjukad och riktigt arg. S säger att han kommer ringa mig när han kommer hem för att se till att jag är själv hemma. Jag kommer in och då ringer min bror och hans flickvän till mig och har fått veta vad som händer, sen tror jag att jag talar med S igen och han säger att han ska komma och kolla till mig och ber honom då att faktiskt komma. Jag är vid detta tillfälle helt slut och känner nästan för att ge upp helt.
Sen ringer Jens och berättar att han bara är en bit bort där han sitter med bilen och väntar på att det ska lugna ner sig lite, och jag kommer ännu idag ihåg hur glad, ledsen och lättad jag blir i hela kroppen och känner att det finns hopp kvar! Det finns de som bryr sig trots denna situation!
Efter en stund kommer min bror och hans tjej hit och sedan kör S´s bil in på gården och strax därefter kommer polisen, de tar honom direkt efter att bror har pekat ut honom som den de letar efter.
Han får sitta i polisbilen ganska länge och jag kan se honom, han tittar rakt emot mitt hus, rakt igenom mitt fönster och rakt igenom min själ. Polisen kommer in till mig och jag kommer behöva berätta historien om och om igen. Sedan lägger jag även till att jag anmält honom för detta tidigare i vårat förhållande, 2 gånger t o m och polisen har inte gjort nånting. Polisen som står med mig då säger att det är fel gjort av polisen som har valt att lägga ner åtalen tidigare för det är grov kvinnofridsbrott och även misshandel.
EHM JA HALLÅÅ han misshandlade mig i ett år typ!!
Efter polisen har gått så är jag bara helt tom, jag kan inte gråta för jag fattar inte vad som har hänt mig och jag tar bara en huvudvärkstablett och går och lägger mig. Sover. Vaknar och ser Jens sitter hos mig och undrar vad vi ska göra. Jag vet att jag springer ut genom dörren och bara fortsätter för jag skäms så vad jag har blandat in Jens i, jag ville verkligen få det att funka med honom och nu kommer han inte vilja ha med mig att göra längre.
Han följer efter mig och stoppar mig för att säga att han inte alls tycker mindre om mig nu, att han vill finnas för mig och hjälpa mig. Jag kan sitta nu idag och se tillbaka på det och vara så oerhört tacksam, för den dagen då han sa detta till mig så kunde jag inte riktigt ta in det ordentligt och förstå vilken underbar människa han är.
Under en tid efter detta så är det en vardag med osäkerhet, besöksförbud och flykt.
De släpper S och det känns som att jag är tillbaka på noll igen, då ber jag om ett besöksförbud vilket jag får. Efter några veckor så får jag ett sms av min kusin som numera dejtar S om att hon behöver nånstans att sova för hon och S har bråkat. Jag har knappt aldrig talat med henne men utan att tänka så säger jag självklart ja. Det är ju familjen trots allt! Jag har ju varit i hennes situation många gånger själv bokstavligen.
Hon säger att hon inte vet hur hon kommer till mig så vi ska mötas vid en affär några kilometer bort så jag tar cykeln och åker dit. Ser inte henne så jag ringer - inget svar och inte heller på sms. Sen skickar jag ett sista och säger att hon får komma nu för att annars vänder jag igen. Inget svar så jag åker hemmåt.
Stan är helt tomt på bilar förrutom en röd volvo och en polisbil som åker förbi mig när jag åker hem. Är väldigt rädd när jag cyklar där men det går bra. Sen när jag kommer till en fotbollsplan som jag ska åka runt så ser jag en siluett på andra sidan planen, en kille som går in i buskarna. Jag blev rädd och cyklar bara lite snabbare, när jag åker förbi där jag sett siluetten så prasslar det ordentligt i buskarna och S kommer utspringande och börjar jaga mig uppför en backe. Jag tar fram mobilen och ringer skyddsnumret till polisen som jag alltid har på speed-dial numera. Han fortsätter jaga mig men jag kommer uppför backen och cyklar iväg. Aldrig att jag hinner ställa cykeln hemma och låsa upp för att komma in. Så jag cyklar runt och väntar på en polis. S stannar upp och andas och säger att han bara vill prata. Men jag går inte på den igen....
Polisen kommer och tar med honom. Det var S som körde den röda volvon som åkte förbi mig när jag var nere på stan. Efteråt kommer det fram att S och min kusin har planerat detta några dagar innan hur de ska få ut mig ensam så S kan få tag i mig. Det går även upp ett ljus för mig att min kusin "inte hittar" till en skola som hon gått på i tre år då hon bad mig att möta henne istället.
Dagen efter detta kommer Jens ifrån sthlm och hämtar mig, jag blir borta i ca 2 veckor och det är så skönt att få koppla av för jag vågade inte sova längre hemma... jag kände mig inte säker nånstans i Lindesberg.
En dag ringer jag polisen och frågar vad som hände med S efter han överträdde besöksförbudet och det visar sig att han har blivit släppt. Jag frågade om jag kunde få veta när han släpps så jag kan börja hålla andan igen "Ja självklart berättar vi det för dig" Ha... ye...
Jag frågar polisen i telefonen vad han tycker jag ska göra. Jag sa att jag inte kan bo här längre, jag har börjat titta på lägenheter 4 mil bort till att börja med men har inte råd med nånting. Vad kan polisen hjälpa mig med? "Ja jag vet inte, vi kan inte hjälpa dig där. Men sålänge S är på fri fot så tycker jag inte du ska sova själv" JAHAAAAAAAAAAAA TACK vad lugnande!! Det visade sig sen att han släppts ifrån häktet pga att han lyckats manipulera även poliserna.
Efter detta åker jag fram och tillbaka till sthlm för att komma iväg, tyvärr blev mitt företag lidande av detta och det lider ännu idag.
Idag ett år efter så väntar man fortfarande på rättegången som utlovades så heligt att bli i förra året. De lade ännu en gång ner åtalet om anmälningarna som kom in till polisen 2004 och 2005. De lovade mig att detta skulle komma med för det var en väldigt stor del av misshandeln S utsatt mig för. Av både en och två anledningar så lades det iallafall ner.
Nu har det varit så att jag börjar drömma olika saker hela tiden som är kopplat till detta och även händelser som INTE har hänt utan det hittas på i samma anda som det som HAR hänt. Jag vaknar och är jätteledsen och känner mig så liten i hela kroppen för jag betyder INGET i dessa drömmar.
Har även börjat drömma nästan bara om min sk. "far" nu på senare tid. Och han har alltid varit arg eller packad i hela mitt liv så detta dras upp i mina drömmar nu. Hemska drömmar och även där känner jag mig lika liten när jag vaknar för en sak går igen i ALLA drömmarna - och det är att absolut INGEN hjälper mig. Jag ringer polisen och de hjälper mig inte. Jag knackar på hos grannarna och de öppnar inte, en annan granne ser och blir bara rädd och går in osv. INGEN finns där för mig i nån av drömmarna...
Januari -2010
Den 14 Januari 2010 så ägde förhandlingarna rum för misshandel, olaga hot och även andra ärenden som S åtalats för. Vi åkte till Örebro tingsrätt tidig morgon den 14:e och fick först träffa vårat målsägandebiträde som vi endast träffat en gång pga avståndet.
På plats var även Maria från Brottsofferjouren som jag fått kontakt med bara en vecka innan förhandlingarna då min gamla kontakt där har slutat. Hon fick agera stöd för mig under förhandlingen och jag tycker mycket om henne.
Vi gick igenom hur allt kommer att gå till och vi fick lite tid att snabbt läsa igenom vad vi sagt i förhören för att friska upp minnet/riva upp såren innan. Jag hade begärt medhörning vilket betyder att jag inte vill träffa S alls under denna dag och får sitta i ett medhörningsrum och lyssna på rättegången i högtalarna vid de tillfällen S var där inne. Jag är glad att jag inte träffade honom för det hade gjort det hela mycket, mycket svårare för mig.
Det hela började med att jag fick sitta inne i rummet med Maria och lyssna när de gick igenom allt, vet att jag kände mig helt ok då och tänkte att jag verkligen kommer fixa detta.
Sedan berättade vårt målsägandebiträde att jag ville ha medhörning och då ifrågasatte dom om det var nödvändigt för att citat: "det var ändå så länge sedan det ägde rum" Jag kommer ihåg att jag sa till Maria då att för mig är det fortfarande som att det vore igår och även hon reagerade på vad de sagt. De tog en kort paus och jag minns hur jag började svälja tvångsmässigt ända tills dom kopplade på högtalarna igen och talade om att jag skulle få medhörningen. Tack och lov. Jag kunde sluta svälja nu.
Det var dags.
Jag fick vänta medans S fick gå ut ur salen och sätta sig i ett medhörningsrum så jag kunde gå in i salen. Det gick alldeles för fort och jag trodde verkligen att S satt inne i salen när jag kom in, jag minns att jag direkt blickade till höger där jag visste att han isåfall skulle sitta och hade hela tiden över tröskeln en känsla att han var där inne. Dom hade planerat det.
Jag satte mig på min plats mellan Jens och åklagaren och tittade på den tomma stolen mitt emot mig, bara hans jacka fanns där.
Det är bara precis 2 veckor sedan idag och jag har stora minnesluckor.
Jag fick berätta min sida av de två dagarna som det hela utspelade sig på. Berättade först den delen där S kontaktar mig och vill ha tillbaka sina verktyg eller verktygslådan och hur han den dagen tar med sig Lucifer hem. Att han på kvällen ringer mig och frågar om jag inte saknar någonting och kommer då på att Lucifer varit borta hela dagen. Innan jag fick komma in till salen så hörde jag ett inspelat telefonsamtal som de spelade upp och det var ifrån kvällen första dagen. Inne i medhörningsrummet hörde man inget vad någon av oss sa i inspelningen men..... jag hörde klart och tydligt hur min kisse som han stulit skrek i bakgrunden medans S uttalade olika slags hot riktat emot Lucifer.
När jag hörde detta i rummet jag satt så kom första tårarna. Fick höra att han under senare delen av samtalet igen gjort så att Lucifer skrikit i bakgrunden, det minns jag inte av samtalet.
Värt att säga är att jag lämnade in min telefon till polisen efter händelserna och sa att det finns ett inspelat samtal på denna men jag får inte ut det för telefonen blev ju kastad i väggen. De tar den och kollar igenom, talar med polisen och de säger att de inte hittat något. Jag fick hemskickat på papper det som de hittat och det var några meddelanden och telefonnummer.
Två veckor innan förhandlingarna får vi veta att de ska spela upp 5 minuter ifrån ett totalt 40 minuter inspelat samtal som tagits ifrån min telefon.
What?
Jag fortsätter iallafall att berätta vad jag kommer ihåg, vet ej hur länge jag pratar på men tänker hela tiden "vad gör jag här?" Hur fan kan ni sitta här och bedöma en situation som är så OERHÖRT liten emot vad denna människa gjort emot mig??!!
Vart är de som kan hjälpa mig? Vart är dom ENDA som kan se till att jag får ett rättvist slut på detta?? Dom som såg hur jag blev behandlad dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
Polisen som först var på plats hos mig efter det som hände 08 reagerade starkt på att detta skulle ha hänt förr med anmälningar och att inget hänt, de yttryckte det som att polisen gjort fel. Vilket jag sedan 2004 också tyckt och fick det nu bekräftat - jag kände sådant lugn att jag äntligen skulle få hjälp av dom.
Det enda som saknades var vittnen som kunde styrka vad som hänt. Ingen av dom ville vittna och därför lade dom ner allt.
Nu sitter jag här och berättar om vad som hände mig sommaren 2008 som är endast 1/182,5:e del av vad som hände 2004-2005 och S kan skatta sig lycklig åt mina nära som inte kunde ställa upp för mig.
Ni räddade honom ifrån ett värre straff.
Sedan fick jag gå ut och sätta mig i rummet igen och S fick komma in och berätta vad han kommer ihåg. Vilket var inget. Men han säger hela tiden att det vi säger stämmer och vi skulle inte ljuga. Han kan inte direkt erkänna något trots att han vet att jag lyssnar, han kan bara säga att det nog stämmer.
Han får frågan om han kommer ihåg att han tagit strypgrepp på mig i min lägenhet och hållit kvar mig så med hela armen under en stund och burit runt på mig.
Hans svar?
"Jag vet inte men jag minns att jag bar på någonting"
Om inte det övertygar domaren att han sitter och ljuger så är hon väldigt naiv....
Vi är klara med vår del runt lunch och hinner precis åka hem till Stockholm innan det blir mörkt igen.
Måndag den 25:e faller domen ner i hallgolvet.
S får kriminalvård och ska vara alkohol- och drogfri i 18 månader och jag blir tilldelad 22000kr i skadestånd och Jens 5000kr.
Jag undrar, finns det plåster på såna här sår? Kommer denna svavelsyra nånsin sluta fräta på mina inre tankar? Och om inte, kommer jag att kunna leva ett normalt liv?
Är det över nu?
Kom på en sak nu som jag tror inte nämts tidigare...
Vart fanns S´s föräldrar?
Han har en far som inte fanns till hands vid den tiden, och om han ändå hade vetat så skulle S och han nog ha gjort "high fives" om saken.
Han har en låtsasfar som är snäll men lever under det dominanta finn-helvetet i familjen, mamma Ritva.
Hon var bl a den som hjälpte S att hålla kvar Lucifer hemma hos henne första gången S stal honom ifrån min lägenhet och när sedan mina föräldrar var där och skulle hämta honom så började hon tala om intrång och sånt.
Ett annat tillfälle så ringde jag hem till henne, vänlig men rädd så berättade jag för henne att S hade slagit mig (bland de första gångerna det tog fart ordentligt) och det enda jag minns ifrån ett ganska långt samtal med henne var dessa ord: "Du måste ju ha gjort någonting för att förtjäna det?"
Efter dom orden så hörde inte jag så mycket mer av samtalet men jag vet att jag var både arg och ledsen på henne när jag fortsatte att prata om det.
Varför jag ringde? Jag ville att hon skulle veta om detta och ev hjälpa mig eftersom han faktiskt gjorde något som inte var rätt. Talade även om att han ev tog droger.
Samtalet slutade iallafall lika ouppklarat som det började... Hoppas du är lika stolt över din son idag, han som aldrig gör fel.
